-

jag är så trött, jag är så tom, fundersam och arg. ledsen, besviken, rädd och i förnekelse.
varför duger inte jag? varför får jag inte vila? varför förtjänar jag inte något extra? vad är felet?
vad är livets mening? varför är människor så jävla korkade, trångsynta, livslevande lögnmaskiner som älskar att leva i lögner?

varför ska jag behöva medicinering för att fungera? varför fick jag inte en bra uppväxt? varför ska jag ha ständiga sociala spärrar p.g.a posttraumatisk stress?

när ska man få sluta kriga?

It was the over-the-top cloying bells and chimes. It was that I couldn't quite make out the lyrics. It was a lot of things.

okej. jag vet inte vad som är upp eller ner. kan lista 5 saker som gör mig upprörd at this very moment,

skolan
att barndomsvänner i allmänhet inte finns vid en längre
min rygg
min kropp
sömnlöshet

jag fick sömnpiller, propavan som 'medicin' till min 'posttraumatiska stress'.. hur nu det fungerar ihop, läkaren måste uppfattat fel, en felbedömd mecinisk bedömning. för sova gör jag. visst, inte så bra som det skulle kunna vara om vardagarna, men helgerna är helt okej. jag känner heller inte den sortens trötthet, den vanliga. och jag tror inte botemedlet 'hjälpmedlet' är sömn eller sömnpiller. kan säkert hjälpa, men det var inte ens nära ångestdämpande som psykologen föreslog. ska träffa henne imorgon igen.

dock nu känns det jobbigt. för nu mår jag eller har i alla fall mått relativt bra de senaste 2 veckorna. och jag vet inte riktigt vad jag ska säga imorgon. detta är ytterligare ett moment jag inte riktigt greppar; hur jag kan på något sätt.. må bra under en period och sedan svikta rakt neråt en annan. manodepressiva tror jag har dessa symptom. fast samtidigt mår jag nog egentligen inte 'bra', när jag tänker efter i neråt perioderna, fast då känns ju allt som en börda och då har jag 'aldrig mått bra'. nej men något känns bara skevt när jag mår 'bra'. som att jag bara lyckats bättre med att gömma och glömma saker och ting.

detta ska jag på något sätt förklara imorgon då. för jag är villig att testa medicinering, men inte bara sömnpiller.

jag har funderat starkt på tatuering den senaste månaden. är relativt säker på vad och vart, men samtidigt så vet jag själv hur jag är och jag kan aldrig riktigt fatta beslut om någonting. tatueringen symboliserar så mycket och även att tatuera mig i sig symboliserar kontroll och ''nytt kapitel'', så jag kanske bara borde köra med idéen. jag har ändå kommit på det själv utan influenser och jag är grymt peppad på placering.
återstår då bara att välja hur den ska se ut, modifiera den något och välja vilken tatueringsstudio och fixa pengar. inte alls jobbigt?

-

en barndomsvän till mig har dragit ut på resa till asien. jag tror inte någon av oss kunde förutspått att det var där hon skulle sluta efter studenten, när vi var 9-10 år. jag undrar hela tiden vart jag ska sluta. eller börja. sitter och väntar på något ska hända, fast jag vet att det aldrig händer något om man väntar.

skulle gärna byta plats med någon som har möjligheten att dra härifrån för en längre period med tajta vänner.
är så rastlös och trött på allt.

all of which makes me anxious

jag var ute för en sväng. lyssnade på gorillaz och tänkte först inte på något. sedan slog en hel del saker mig. skolan är jobbig för mig. skolan är tid som jag inte vill avvara. tid som rinner ut ur det korta liv vi får här som människor. jag har ingen aning om vad det är jag vill lägga min tid på. jag vet att jag vill uppleva saker, platser och människor. samtidigt som jag vill kunna känna mig trygg där jag är. känna att jag kan träffa en eller flera personer när jag vill och att jag faktiskt spelar roll. spelar roll menar jag då att jag har ett syfte att andas. att vara konstnär är nog en dröm inombords, men den känns alltmer ogreppbar jämt med att jag växer upp och inser hur duktiga alla andra konstnärer är. jag kan inte ens sätta fingret på vad som är min konst. hur ska man kunna göra intryck på andra, få andra att känna någonting när inte konstnären har grepp om sig själv?

jag vet i alla fall att skolan är ett måste, nu när jag inte har något bättre alternativ och jag nu gett mig in på det. det är några månader kvar och den hög jag skapat av rester får nuvarande uppgifter att kännas meningslösa. det känns som jag inte kan något. men på något sätt så måste jag ta mig igenom det här, för jag måste ha min gymnasie kompetens, det är för mitt eget bästa, för att säkra framtida val bättre och för min pappa. jag vill absolut inte göra honom besviken. han förstår mig på ett sätt andra inte gör. han vet så mycket och kan så mycket, jag hoppas jag lär mig det inre han har.

jag ska till psykologen imorgon igen, jag funderade först ut hur jag skulle agera, vad jag skulle behöva säga för att kunna få medicinen, för jag tror det är något jag behöver. som ett extra tillskott för att skjuta upp humöret och plusa på orken till skolan och det sociala. men nu tänker jg istället att jag ska vara helt ärlig och säga precis det som kommer på tankarna i just exakt den stunden frågorna kommer. för att se vart framtiden bär. på något sätt så måste det sluta lyckligt. jag vill inte ha det såhär. jag vill inte må som jag gör. jag vill kunna starta mitt liv.
nu vart jag helt sanslöst trött, bara av att tänka på detta. jag vill sätta upp mål och skapa förändringar, men det är jobbigt att tag i. jag vill kunna lova och säga att nu ska jag börja plugga ordentligt, nu ska jag börja sova och äta ordentligt, nu ska jag sluta röka. men det är bara jobbigt att ta tag i och inse. men något ska ske.

-

allting är bra nu. jag mår bättre rent generellt och det verkar flyta på bra. men skolan tynger mig. jag vill så mycket mer än vad jag verkar klara av. vad min kropp verkar klara av i alla fall.
tror skolan blivit värre med mitt schema. jag har en lektion om dagen, förutom måndagar med två. tis-tor är det bara straxt över en timma om dagen som jag är i skolan. självdisciplinen försvinner ur mina händer och jag får aldrig riktigt fotfäste för skolan och pluggandet. känns trist att inte ha en stadig klass heller. man kan hoppas att man har en bra dag och orkar vara social mot de andra, men oftast är jag inte sån och då var det lättare med mats och de andra estetarna omkring sig.

förhoppningsvis är detta bara en svacka. för jag känner ändå att jag har saker att se fram emot. tror jag. men jag känner mig så otroligt fast. kan inte riktigt förklara varför. eller så är det så uppenbart. men det har ingenting med relationer till människor att göra. jag trivs mer än någonsin i umgänget jag har, det har väl bara med att göra att jag anser själv att jag inte skulle behöva mer skola. jag vill uppleva det andra i livet. sebastian pratar om helt underbara jobbresor och aupairs man kan göra och jag skulle mer än gärna byta plats med en arbetslös, för att åtminstone ens ha chansen till att skicka iväg en sådan ansökan. jag vill helt enkelt inte studera mer. inte nu.

var hos en psykolog förra fredagen och gjorde test om ångest och depression. det var väl ungefär 10 frågor som man skulle svara på ofta sällan varje vecka, månad aldrig osv. jag har svårt att se hur ett sådant test kan visa vad man egentligen lider av. att det skulle vara så lätt. men jag hade då 17 ''poäng'' på ångest och 13 tror jag på depression. vi pratade igenom vissa frågor och hon berättade att mina värden var höga och ångesten var nästan farligt hög då 23 var max. vi diskuterade medicinering, något lätt för ångesten. hon ansåg att med så höga värden brukar man oftast ge en tabletter men sedan pratade vi vidare och då kom hon fram till att vi skulle vänta, för hon ser en gnista ändå i mig och ansåg att eftersom jag ''klarat'' mig hittils under alla omständigheter så kanske det löser ut sig i slutändan ändå. jag tyckte det lät väldigt vettigt vid denna tidpunkt, men nu känns det som jag ändå gett henne fel intryck.
ja, jag har gnistan, hopp har jag, men detta hopp kvävs nästan varje dag av allt skit omkring. hon kanske har rätt i att jag skulle klara mig ur det här, men vad snackar om då? månader? tills skolan slutat? år? jag har haft detta tryck, detta nästintill obeskrivliga obehagliga känslan och spärr inom mig sedan 7an eller ännu längre tillbaka. hon pratade om att ångest och depression är genetiskt till en viss del och en del kan slippa det genom en bra barndom och uppväxt. men så är inte mitt fall. hur länge ska jag gå med känslan? jag vet aldrig när det ska slå till. ibland kan det handla om att jag vaknar upp med det, eller att jag till en början haft en bra känsla av dagen sedan bryts det ner och depressionen träder in med dess trötthet och avdankhet.

inatt vaknade jag vid tre. kände mig torr i munnen och hämtade vatten. hörde något ramla vid mammas sovrum och började noja över vad vet jag, satt uppe med spetsade öron och på högspänn i en timma tills jag tillslut kunde blunda. dock vaknade jag var tionde minut för att kolla så ingen kom in genom dörren. aldrig hänt mig förut, förstår inte vart det kom från eller vad det innebär. kan ha varit febermardrömmar som lett till det.

imorgon är det historia klockan 8.15, kan inte göra historia provet som gjordes för cirka två veckor sedan för jag inte kan plugga till det. kommer vara rädd för att säga detta till läraren men vet att jag kommer tänka på det hela lovet om jag inte tar tag i det nu. så får svälja känslan och ta slaget, vad det nu innebär.

känner mig otrygg och vill helst vara sambo med någon just nu. slippa ensamheten om kvällarna.

skinny love

jag bara älskar. jag är så jävla kär!

-

de där jobbiga känslorna har kommit tillbaks. mer påträngande än någonsin.
det äter upp mig.