coal

jag försöker hitta min nisch inom måleri. ingenting verkar vara min grej, allt jag gör blir aldrig som tänkt, allt jag gör spelar ingen roll. finns ingen som skulle ens ge det en extra titt. jag förstår ibland inte varför jag gett mig ut på djupt vatten. varenda målning, skiss tröttnar jag på och förstår mig inte på. varenda en är likadan, lika manodepressiv. kanske varenda en är självporträtt.

svårt att beskriva nuläget. jag är sjuk igen. gick ut i regnet med paraply, snyt papper och cigaretter, tog mig ner till strömmen och satte mig ner med högsta musik i öronen. jag svor till mig själv om någon kom fram och ville mig något skulle jag inte ens bry mig ta av ljudet från öronen, skulle direkt dirigera de iväg. varför skulle jag ens visualisera detta? då jag sitter på en bänk, helt själv, omringad av regn och paraply. vem? jag vill väl bara inte vara med längre.

när jag mår som sämst lockar alltid esteten. tystnaden, ensamheten, oljefärgerna, linoljan, lacknaftan, duken. fatta tag i någon typ av redskap och släppa loss det. allt vad det är. men sista bussen har gått, jag är fast här, med det gamla, med dammet. med mitt ritblock och en halvtaskig ritning av en förvrängd transsexuell person.

jag vill sätta mig där igen, med den rätta musiken, under paraplyet.