jag är så trött, jag är så tom, fundersam och arg. ledsen, besviken, rädd och i förnekelse.
varför duger inte jag? varför får jag inte vila? varför förtjänar jag inte något extra? vad är felet?
vad är livets mening? varför är människor så jävla korkade, trångsynta, livslevande lögnmaskiner som älskar att leva i lögner?
varför ska jag behöva medicinering för att fungera? varför fick jag inte en bra uppväxt? varför ska jag ha ständiga sociala spärrar p.g.a posttraumatisk stress?
när ska man få sluta kriga?
fredag 26 november 2010
fredag 19 november 2010
It was the over-the-top cloying bells and chimes. It was that I couldn't quite make out the lyrics. It was a lot of things.
okej. jag vet inte vad som är upp eller ner. kan lista 5 saker som gör mig upprörd at this very moment,
skolan
att barndomsvänner i allmänhet inte finns vid en längre
min rygg
min kropp
sömnlöshet
jag fick sömnpiller, propavan som 'medicin' till min 'posttraumatiska stress'.. hur nu det fungerar ihop, läkaren måste uppfattat fel, en felbedömd mecinisk bedömning. för sova gör jag. visst, inte så bra som det skulle kunna vara om vardagarna, men helgerna är helt okej. jag känner heller inte den sortens trötthet, den vanliga. och jag tror inte botemedlet 'hjälpmedlet' är sömn eller sömnpiller. kan säkert hjälpa, men det var inte ens nära ångestdämpande som psykologen föreslog. ska träffa henne imorgon igen.
dock nu känns det jobbigt. för nu mår jag eller har i alla fall mått relativt bra de senaste 2 veckorna. och jag vet inte riktigt vad jag ska säga imorgon. detta är ytterligare ett moment jag inte riktigt greppar; hur jag kan på något sätt.. må bra under en period och sedan svikta rakt neråt en annan. manodepressiva tror jag har dessa symptom. fast samtidigt mår jag nog egentligen inte 'bra', när jag tänker efter i neråt perioderna, fast då känns ju allt som en börda och då har jag 'aldrig mått bra'. nej men något känns bara skevt när jag mår 'bra'. som att jag bara lyckats bättre med att gömma och glömma saker och ting.
detta ska jag på något sätt förklara imorgon då. för jag är villig att testa medicinering, men inte bara sömnpiller.
jag har funderat starkt på tatuering den senaste månaden. är relativt säker på vad och vart, men samtidigt så vet jag själv hur jag är och jag kan aldrig riktigt fatta beslut om någonting. tatueringen symboliserar så mycket och även att tatuera mig i sig symboliserar kontroll och ''nytt kapitel'', så jag kanske bara borde köra med idéen. jag har ändå kommit på det själv utan influenser och jag är grymt peppad på placering.
återstår då bara att välja hur den ska se ut, modifiera den något och välja vilken tatueringsstudio och fixa pengar. inte alls jobbigt?
skolan
att barndomsvänner i allmänhet inte finns vid en längre
min rygg
min kropp
sömnlöshet
jag fick sömnpiller, propavan som 'medicin' till min 'posttraumatiska stress'.. hur nu det fungerar ihop, läkaren måste uppfattat fel, en felbedömd mecinisk bedömning. för sova gör jag. visst, inte så bra som det skulle kunna vara om vardagarna, men helgerna är helt okej. jag känner heller inte den sortens trötthet, den vanliga. och jag tror inte botemedlet 'hjälpmedlet' är sömn eller sömnpiller. kan säkert hjälpa, men det var inte ens nära ångestdämpande som psykologen föreslog. ska träffa henne imorgon igen.
dock nu känns det jobbigt. för nu mår jag eller har i alla fall mått relativt bra de senaste 2 veckorna. och jag vet inte riktigt vad jag ska säga imorgon. detta är ytterligare ett moment jag inte riktigt greppar; hur jag kan på något sätt.. må bra under en period och sedan svikta rakt neråt en annan. manodepressiva tror jag har dessa symptom. fast samtidigt mår jag nog egentligen inte 'bra', när jag tänker efter i neråt perioderna, fast då känns ju allt som en börda och då har jag 'aldrig mått bra'. nej men något känns bara skevt när jag mår 'bra'. som att jag bara lyckats bättre med att gömma och glömma saker och ting.
detta ska jag på något sätt förklara imorgon då. för jag är villig att testa medicinering, men inte bara sömnpiller.
jag har funderat starkt på tatuering den senaste månaden. är relativt säker på vad och vart, men samtidigt så vet jag själv hur jag är och jag kan aldrig riktigt fatta beslut om någonting. tatueringen symboliserar så mycket och även att tatuera mig i sig symboliserar kontroll och ''nytt kapitel'', så jag kanske bara borde köra med idéen. jag har ändå kommit på det själv utan influenser och jag är grymt peppad på placering.
återstår då bara att välja hur den ska se ut, modifiera den något och välja vilken tatueringsstudio och fixa pengar. inte alls jobbigt?
fredag 5 november 2010
-
en barndomsvän till mig har dragit ut på resa till asien. jag tror inte någon av oss kunde förutspått att det var där hon skulle sluta efter studenten, när vi var 9-10 år. jag undrar hela tiden vart jag ska sluta. eller börja. sitter och väntar på något ska hända, fast jag vet att det aldrig händer något om man väntar.
skulle gärna byta plats med någon som har möjligheten att dra härifrån för en längre period med tajta vänner.
är så rastlös och trött på allt.
skulle gärna byta plats med någon som har möjligheten att dra härifrån för en längre period med tajta vänner.
är så rastlös och trött på allt.
torsdag 4 november 2010
all of which makes me anxious
jag var ute för en sväng. lyssnade på gorillaz och tänkte först inte på något. sedan slog en hel del saker mig. skolan är jobbig för mig. skolan är tid som jag inte vill avvara. tid som rinner ut ur det korta liv vi får här som människor. jag har ingen aning om vad det är jag vill lägga min tid på. jag vet att jag vill uppleva saker, platser och människor. samtidigt som jag vill kunna känna mig trygg där jag är. känna att jag kan träffa en eller flera personer när jag vill och att jag faktiskt spelar roll. spelar roll menar jag då att jag har ett syfte att andas. att vara konstnär är nog en dröm inombords, men den känns alltmer ogreppbar jämt med att jag växer upp och inser hur duktiga alla andra konstnärer är. jag kan inte ens sätta fingret på vad som är min konst. hur ska man kunna göra intryck på andra, få andra att känna någonting när inte konstnären har grepp om sig själv?
jag vet i alla fall att skolan är ett måste, nu när jag inte har något bättre alternativ och jag nu gett mig in på det. det är några månader kvar och den hög jag skapat av rester får nuvarande uppgifter att kännas meningslösa. det känns som jag inte kan något. men på något sätt så måste jag ta mig igenom det här, för jag måste ha min gymnasie kompetens, det är för mitt eget bästa, för att säkra framtida val bättre och för min pappa. jag vill absolut inte göra honom besviken. han förstår mig på ett sätt andra inte gör. han vet så mycket och kan så mycket, jag hoppas jag lär mig det inre han har.
jag ska till psykologen imorgon igen, jag funderade först ut hur jag skulle agera, vad jag skulle behöva säga för att kunna få medicinen, för jag tror det är något jag behöver. som ett extra tillskott för att skjuta upp humöret och plusa på orken till skolan och det sociala. men nu tänker jg istället att jag ska vara helt ärlig och säga precis det som kommer på tankarna i just exakt den stunden frågorna kommer. för att se vart framtiden bär. på något sätt så måste det sluta lyckligt. jag vill inte ha det såhär. jag vill inte må som jag gör. jag vill kunna starta mitt liv.
nu vart jag helt sanslöst trött, bara av att tänka på detta. jag vill sätta upp mål och skapa förändringar, men det är jobbigt att tag i. jag vill kunna lova och säga att nu ska jag börja plugga ordentligt, nu ska jag börja sova och äta ordentligt, nu ska jag sluta röka. men det är bara jobbigt att ta tag i och inse. men något ska ske.
jag vet i alla fall att skolan är ett måste, nu när jag inte har något bättre alternativ och jag nu gett mig in på det. det är några månader kvar och den hög jag skapat av rester får nuvarande uppgifter att kännas meningslösa. det känns som jag inte kan något. men på något sätt så måste jag ta mig igenom det här, för jag måste ha min gymnasie kompetens, det är för mitt eget bästa, för att säkra framtida val bättre och för min pappa. jag vill absolut inte göra honom besviken. han förstår mig på ett sätt andra inte gör. han vet så mycket och kan så mycket, jag hoppas jag lär mig det inre han har.
jag ska till psykologen imorgon igen, jag funderade först ut hur jag skulle agera, vad jag skulle behöva säga för att kunna få medicinen, för jag tror det är något jag behöver. som ett extra tillskott för att skjuta upp humöret och plusa på orken till skolan och det sociala. men nu tänker jg istället att jag ska vara helt ärlig och säga precis det som kommer på tankarna i just exakt den stunden frågorna kommer. för att se vart framtiden bär. på något sätt så måste det sluta lyckligt. jag vill inte ha det såhär. jag vill inte må som jag gör. jag vill kunna starta mitt liv.
nu vart jag helt sanslöst trött, bara av att tänka på detta. jag vill sätta upp mål och skapa förändringar, men det är jobbigt att tag i. jag vill kunna lova och säga att nu ska jag börja plugga ordentligt, nu ska jag börja sova och äta ordentligt, nu ska jag sluta röka. men det är bara jobbigt att ta tag i och inse. men något ska ske.
tisdag 26 oktober 2010
-
allting är bra nu. jag mår bättre rent generellt och det verkar flyta på bra. men skolan tynger mig. jag vill så mycket mer än vad jag verkar klara av. vad min kropp verkar klara av i alla fall.
tror skolan blivit värre med mitt schema. jag har en lektion om dagen, förutom måndagar med två. tis-tor är det bara straxt över en timma om dagen som jag är i skolan. självdisciplinen försvinner ur mina händer och jag får aldrig riktigt fotfäste för skolan och pluggandet. känns trist att inte ha en stadig klass heller. man kan hoppas att man har en bra dag och orkar vara social mot de andra, men oftast är jag inte sån och då var det lättare med mats och de andra estetarna omkring sig.
förhoppningsvis är detta bara en svacka. för jag känner ändå att jag har saker att se fram emot. tror jag. men jag känner mig så otroligt fast. kan inte riktigt förklara varför. eller så är det så uppenbart. men det har ingenting med relationer till människor att göra. jag trivs mer än någonsin i umgänget jag har, det har väl bara med att göra att jag anser själv att jag inte skulle behöva mer skola. jag vill uppleva det andra i livet. sebastian pratar om helt underbara jobbresor och aupairs man kan göra och jag skulle mer än gärna byta plats med en arbetslös, för att åtminstone ens ha chansen till att skicka iväg en sådan ansökan. jag vill helt enkelt inte studera mer. inte nu.
var hos en psykolog förra fredagen och gjorde test om ångest och depression. det var väl ungefär 10 frågor som man skulle svara på ofta sällan varje vecka, månad aldrig osv. jag har svårt att se hur ett sådant test kan visa vad man egentligen lider av. att det skulle vara så lätt. men jag hade då 17 ''poäng'' på ångest och 13 tror jag på depression. vi pratade igenom vissa frågor och hon berättade att mina värden var höga och ångesten var nästan farligt hög då 23 var max. vi diskuterade medicinering, något lätt för ångesten. hon ansåg att med så höga värden brukar man oftast ge en tabletter men sedan pratade vi vidare och då kom hon fram till att vi skulle vänta, för hon ser en gnista ändå i mig och ansåg att eftersom jag ''klarat'' mig hittils under alla omständigheter så kanske det löser ut sig i slutändan ändå. jag tyckte det lät väldigt vettigt vid denna tidpunkt, men nu känns det som jag ändå gett henne fel intryck.
ja, jag har gnistan, hopp har jag, men detta hopp kvävs nästan varje dag av allt skit omkring. hon kanske har rätt i att jag skulle klara mig ur det här, men vad snackar om då? månader? tills skolan slutat? år? jag har haft detta tryck, detta nästintill obeskrivliga obehagliga känslan och spärr inom mig sedan 7an eller ännu längre tillbaka. hon pratade om att ångest och depression är genetiskt till en viss del och en del kan slippa det genom en bra barndom och uppväxt. men så är inte mitt fall. hur länge ska jag gå med känslan? jag vet aldrig när det ska slå till. ibland kan det handla om att jag vaknar upp med det, eller att jag till en början haft en bra känsla av dagen sedan bryts det ner och depressionen träder in med dess trötthet och avdankhet.
inatt vaknade jag vid tre. kände mig torr i munnen och hämtade vatten. hörde något ramla vid mammas sovrum och började noja över vad vet jag, satt uppe med spetsade öron och på högspänn i en timma tills jag tillslut kunde blunda. dock vaknade jag var tionde minut för att kolla så ingen kom in genom dörren. aldrig hänt mig förut, förstår inte vart det kom från eller vad det innebär. kan ha varit febermardrömmar som lett till det.
imorgon är det historia klockan 8.15, kan inte göra historia provet som gjordes för cirka två veckor sedan för jag inte kan plugga till det. kommer vara rädd för att säga detta till läraren men vet att jag kommer tänka på det hela lovet om jag inte tar tag i det nu. så får svälja känslan och ta slaget, vad det nu innebär.
känner mig otrygg och vill helst vara sambo med någon just nu. slippa ensamheten om kvällarna.
tror skolan blivit värre med mitt schema. jag har en lektion om dagen, förutom måndagar med två. tis-tor är det bara straxt över en timma om dagen som jag är i skolan. självdisciplinen försvinner ur mina händer och jag får aldrig riktigt fotfäste för skolan och pluggandet. känns trist att inte ha en stadig klass heller. man kan hoppas att man har en bra dag och orkar vara social mot de andra, men oftast är jag inte sån och då var det lättare med mats och de andra estetarna omkring sig.
förhoppningsvis är detta bara en svacka. för jag känner ändå att jag har saker att se fram emot. tror jag. men jag känner mig så otroligt fast. kan inte riktigt förklara varför. eller så är det så uppenbart. men det har ingenting med relationer till människor att göra. jag trivs mer än någonsin i umgänget jag har, det har väl bara med att göra att jag anser själv att jag inte skulle behöva mer skola. jag vill uppleva det andra i livet. sebastian pratar om helt underbara jobbresor och aupairs man kan göra och jag skulle mer än gärna byta plats med en arbetslös, för att åtminstone ens ha chansen till att skicka iväg en sådan ansökan. jag vill helt enkelt inte studera mer. inte nu.
var hos en psykolog förra fredagen och gjorde test om ångest och depression. det var väl ungefär 10 frågor som man skulle svara på ofta sällan varje vecka, månad aldrig osv. jag har svårt att se hur ett sådant test kan visa vad man egentligen lider av. att det skulle vara så lätt. men jag hade då 17 ''poäng'' på ångest och 13 tror jag på depression. vi pratade igenom vissa frågor och hon berättade att mina värden var höga och ångesten var nästan farligt hög då 23 var max. vi diskuterade medicinering, något lätt för ångesten. hon ansåg att med så höga värden brukar man oftast ge en tabletter men sedan pratade vi vidare och då kom hon fram till att vi skulle vänta, för hon ser en gnista ändå i mig och ansåg att eftersom jag ''klarat'' mig hittils under alla omständigheter så kanske det löser ut sig i slutändan ändå. jag tyckte det lät väldigt vettigt vid denna tidpunkt, men nu känns det som jag ändå gett henne fel intryck.
ja, jag har gnistan, hopp har jag, men detta hopp kvävs nästan varje dag av allt skit omkring. hon kanske har rätt i att jag skulle klara mig ur det här, men vad snackar om då? månader? tills skolan slutat? år? jag har haft detta tryck, detta nästintill obeskrivliga obehagliga känslan och spärr inom mig sedan 7an eller ännu längre tillbaka. hon pratade om att ångest och depression är genetiskt till en viss del och en del kan slippa det genom en bra barndom och uppväxt. men så är inte mitt fall. hur länge ska jag gå med känslan? jag vet aldrig när det ska slå till. ibland kan det handla om att jag vaknar upp med det, eller att jag till en början haft en bra känsla av dagen sedan bryts det ner och depressionen träder in med dess trötthet och avdankhet.
inatt vaknade jag vid tre. kände mig torr i munnen och hämtade vatten. hörde något ramla vid mammas sovrum och började noja över vad vet jag, satt uppe med spetsade öron och på högspänn i en timma tills jag tillslut kunde blunda. dock vaknade jag var tionde minut för att kolla så ingen kom in genom dörren. aldrig hänt mig förut, förstår inte vart det kom från eller vad det innebär. kan ha varit febermardrömmar som lett till det.
imorgon är det historia klockan 8.15, kan inte göra historia provet som gjordes för cirka två veckor sedan för jag inte kan plugga till det. kommer vara rädd för att säga detta till läraren men vet att jag kommer tänka på det hela lovet om jag inte tar tag i det nu. så får svälja känslan och ta slaget, vad det nu innebär.
känner mig otrygg och vill helst vara sambo med någon just nu. slippa ensamheten om kvällarna.
torsdag 30 september 2010
lördag 25 september 2010
onsdag 1 september 2010
lördag 8 maj 2010
coal
jag försöker hitta min nisch inom måleri. ingenting verkar vara min grej, allt jag gör blir aldrig som tänkt, allt jag gör spelar ingen roll. finns ingen som skulle ens ge det en extra titt. jag förstår ibland inte varför jag gett mig ut på djupt vatten. varenda målning, skiss tröttnar jag på och förstår mig inte på. varenda en är likadan, lika manodepressiv. kanske varenda en är självporträtt.
svårt att beskriva nuläget. jag är sjuk igen. gick ut i regnet med paraply, snyt papper och cigaretter, tog mig ner till strömmen och satte mig ner med högsta musik i öronen. jag svor till mig själv om någon kom fram och ville mig något skulle jag inte ens bry mig ta av ljudet från öronen, skulle direkt dirigera de iväg. varför skulle jag ens visualisera detta? då jag sitter på en bänk, helt själv, omringad av regn och paraply. vem? jag vill väl bara inte vara med längre.
när jag mår som sämst lockar alltid esteten. tystnaden, ensamheten, oljefärgerna, linoljan, lacknaftan, duken. fatta tag i någon typ av redskap och släppa loss det. allt vad det är. men sista bussen har gått, jag är fast här, med det gamla, med dammet. med mitt ritblock och en halvtaskig ritning av en förvrängd transsexuell person.
jag vill sätta mig där igen, med den rätta musiken, under paraplyet.
svårt att beskriva nuläget. jag är sjuk igen. gick ut i regnet med paraply, snyt papper och cigaretter, tog mig ner till strömmen och satte mig ner med högsta musik i öronen. jag svor till mig själv om någon kom fram och ville mig något skulle jag inte ens bry mig ta av ljudet från öronen, skulle direkt dirigera de iväg. varför skulle jag ens visualisera detta? då jag sitter på en bänk, helt själv, omringad av regn och paraply. vem? jag vill väl bara inte vara med längre.
när jag mår som sämst lockar alltid esteten. tystnaden, ensamheten, oljefärgerna, linoljan, lacknaftan, duken. fatta tag i någon typ av redskap och släppa loss det. allt vad det är. men sista bussen har gått, jag är fast här, med det gamla, med dammet. med mitt ritblock och en halvtaskig ritning av en förvrängd transsexuell person.
jag vill sätta mig där igen, med den rätta musiken, under paraplyet.
söndag 18 april 2010
re-hash and re-join
nattpromenaden längs strömmen med cigaretten i handen fick mig att inte tänka utan mer, pusta ut. ventilera. reflektera, nej. jag kom till underfund de sista minuterna två saker;
jag vill och ska (skriver detta som en påminnelse då jag aldrig kan hålla reda på lappar och papper)
- köpa tyg och sy mig två ''klänningar''
jag tror det kan bli bra. därför gör jag det. magen säger så. så nu blir det så.
så fort pengarna dyker in igen på mitt konto är det jag och Jofotex. de har ett väldigt bra urval och billigt är det. relativt.
jag vart på bättre humör också, vilket är bra eftersom jag nu måste sitta och skriva tills jag är klar med engelskan.
jag vill och ska (skriver detta som en påminnelse då jag aldrig kan hålla reda på lappar och papper)
- köpa tyg och sy mig två ''klänningar''
jag tror det kan bli bra. därför gör jag det. magen säger så. så nu blir det så.
så fort pengarna dyker in igen på mitt konto är det jag och Jofotex. de har ett väldigt bra urval och billigt är det. relativt.
jag vart på bättre humör också, vilket är bra eftersom jag nu måste sitta och skriva tills jag är klar med engelskan.
onsdag 14 april 2010
shite
här sitter jag då. all ork försvann. mobilen är cp efter lacknafta duschen, mina hörlurar har jag lyckats haft sönder, min vänstra cheek verkar aldrig läka, jag får ig i allt om jag inte börjar, men jag orkar bara inte. orkar inte laga mat, orkar inte städa, orkar inte klä på mig samma jävla kläder om och om igen. orkar inte duscha. speciellt inte när balsamet har dragit någonstans, dock jag köpte nytt igår och jag vill att mitt hår ska växa sig långt någon gång men det går ju inte om jag aldrig kan få använda jävla balsam.
det är detta jävla liv, samma skit om och om igen. jag försöker. till och med rökningen blir av på rutin tidpunkter, inte ens det är spontant längre. helvete! jag tänker fly till esteten, lämnar allt hemma.
det är detta jävla liv, samma skit om och om igen. jag försöker. till och med rökningen blir av på rutin tidpunkter, inte ens det är spontant längre. helvete! jag tänker fly till esteten, lämnar allt hemma.
jävla helvete
det känns bara inte okej. jag får inte ihop det. varför var det tvunget att bli såhär?
det var bra. jag skulle förändra mig. men jag fick inte tiden. jag skulle skaffat ork. det skulle blivit bättre.
sen kom smällen och jag fick anpassa mig, börja om på nytt, glömma. jag lyckades. men nu är jag här igen. det går tillbaka så långt varför jag vill och inte vill. varför jag inte kan. för många misstag från min sida. jag vet inte vad jag ska ta mig till. det var lugnt. men nu är det tillbaks igen.
jag vet vad jag sagt men nu är jag mer osäker än någonsin.
ska väl dra tillbaks till ångesten, nästa buss går om 30 minuter. alla rester, all röra, alla cigaretter, all ensamhet, alla problem, alla minnen. svinig jävla dag, men vad kan man göra, mer än missa första lektionen för att andas.
det var bra. jag skulle förändra mig. men jag fick inte tiden. jag skulle skaffat ork. det skulle blivit bättre.
sen kom smällen och jag fick anpassa mig, börja om på nytt, glömma. jag lyckades. men nu är jag här igen. det går tillbaka så långt varför jag vill och inte vill. varför jag inte kan. för många misstag från min sida. jag vet inte vad jag ska ta mig till. det var lugnt. men nu är det tillbaks igen.
jag vet vad jag sagt men nu är jag mer osäker än någonsin.
ska väl dra tillbaks till ångesten, nästa buss går om 30 minuter. alla rester, all röra, alla cigaretter, all ensamhet, alla problem, alla minnen. svinig jävla dag, men vad kan man göra, mer än missa första lektionen för att andas.
måndag 5 april 2010
cheap gifts
så.. vad ska jag göra då?
jag är sjuk. igen. eller så är det allergin. eller så är jag bara sjuk på alla vis.
känns som kroppen stöter bort mig själv, som att livet har blivit infektionen och kroppen stöter bort och slutar fungera. vill ligga ner. men när jag ligger ner får jag ångest över de timmar jag slösat på detta humör, dessa tankebanor. så tänker jag, nu kom vändpunkten.
men så var det ju inte, räcker med att stiga ut ur dörren och hälsa på första människa jag ser, ingenting har förändrats.
nu sammanflätade jag en mängd olika moment och känslor i en och samma text. det bara väller ur mig.
det är liksom för stort och för litet, på en och samma gång.
jag har heller inte gjort något de två senaste dagarna, bara anmält mig sjuk för omvärlden.
skaka ur och komma ifatt. hörs någon dag.
jag är sjuk. igen. eller så är det allergin. eller så är jag bara sjuk på alla vis.
känns som kroppen stöter bort mig själv, som att livet har blivit infektionen och kroppen stöter bort och slutar fungera. vill ligga ner. men när jag ligger ner får jag ångest över de timmar jag slösat på detta humör, dessa tankebanor. så tänker jag, nu kom vändpunkten.
men så var det ju inte, räcker med att stiga ut ur dörren och hälsa på första människa jag ser, ingenting har förändrats.
nu sammanflätade jag en mängd olika moment och känslor i en och samma text. det bara väller ur mig.
det är liksom för stort och för litet, på en och samma gång.
jag har heller inte gjort något de två senaste dagarna, bara anmält mig sjuk för omvärlden.
skaka ur och komma ifatt. hörs någon dag.
lördag 3 april 2010
lördag
en lördagskväll, efter ett raskt besök nere i esteten, sitter jag här och drar igenom mina favorit ord i förhoppningar om att hitta det ultimata plagget, för en resonlig summa.
jag önskar jag bara kunde roffa åt mig allting. vet också att jag inte blivit lurad på min väska då jag fått mail från posten, men måndag känns alldeles för långt bort. antar surt det gamla ordsättet ''den som väntar på något gott''
vill klä på mig några andra festligare kläder och slänga på lite uppfräschning i ansiktet, men jag har ingenstans att gå och kinderna är ännu inte tillräckligt läkta för utgång. å hur trevligt vore det inte att ha något mer än engångs utgång till hugos som varar 3 timmar högst, med dålig musik och snedfylla? alkohol i all ära, dans i all ära, även till dålig musik, det glädjer själen, men det vore så mycket mer värmande att sitta hemma hos någon, med bakgrundsmusiks klassiker som jefferson airplane och vin, öl, skratt, vattenpipa, röka.
när jag var nere och målade slängde jag på scrubssoundtracket och antar ''waiting for my real life to begin'' satte sig på hjärna och fick mig drifta iväg ordentligt.
jag önskar jag bara kunde roffa åt mig allting. vet också att jag inte blivit lurad på min väska då jag fått mail från posten, men måndag känns alldeles för långt bort. antar surt det gamla ordsättet ''den som väntar på något gott''
vill klä på mig några andra festligare kläder och slänga på lite uppfräschning i ansiktet, men jag har ingenstans att gå och kinderna är ännu inte tillräckligt läkta för utgång. å hur trevligt vore det inte att ha något mer än engångs utgång till hugos som varar 3 timmar högst, med dålig musik och snedfylla? alkohol i all ära, dans i all ära, även till dålig musik, det glädjer själen, men det vore så mycket mer värmande att sitta hemma hos någon, med bakgrundsmusiks klassiker som jefferson airplane och vin, öl, skratt, vattenpipa, röka.
när jag var nere och målade slängde jag på scrubssoundtracket och antar ''waiting for my real life to begin'' satte sig på hjärna och fick mig drifta iväg ordentligt.
torsdag 1 april 2010
seven
grå och trist. hur ska detta gå?jag har inte gjort ett skit idag. även fast jag planerade estetsals-visit. övertygade mig själv om att klockan hunnit bli alltför mycket för att ens hinna något där nere. vilket kanske är halvsant.
nu vet jag inte vad jag ska göra. röka vore i liknelse till sjunde himlen, det kristna viset eller junkies supertripp.
jag vet inte vad som är på gång.
nu vet jag inte vad jag ska göra. röka vore i liknelse till sjunde himlen, det kristna viset eller junkies supertripp.
jag vet inte vad som är på gång.
onsdag 31 mars 2010
one for you
karin dreijer på repeat, tomhänd gällande fantasi.
tavlorna blir aldrig som jag vill, kinderna är infekterade. arbetsförmedlingen skrämmer och förför. vill klippa av mig allt hår och sätta mig på utefik i sol och inte röra mig ur fläcken.
bara omfamnas av värme, trevliga människor som intresserar sig i mitt tycke och cigaretter, för det spelar ju ändå ingen roll. förutom för dig pappa, bli frisk och väl så jag kan få resa jorden med dig. jag är ännu ung. han frågade mig om jag skulle fixa skolan och med det hänga med till london, inte bara se betongen utan även englands landskap, bara infinna oss i varandras drömmar. nu mår jag dåligt varje gång jag missar lektion, för jag vill inget hellre än spendera mer tid med honom. det gör ont varje lördags eftermiddag.
nonsens och allting, väller ur mig saker ingen riktigt kan greppa, men ja. vad annars och vem annars.
önskar sig just nu en lösning på alla problem.
tavlorna blir aldrig som jag vill, kinderna är infekterade. arbetsförmedlingen skrämmer och förför. vill klippa av mig allt hår och sätta mig på utefik i sol och inte röra mig ur fläcken.
bara omfamnas av värme, trevliga människor som intresserar sig i mitt tycke och cigaretter, för det spelar ju ändå ingen roll. förutom för dig pappa, bli frisk och väl så jag kan få resa jorden med dig. jag är ännu ung. han frågade mig om jag skulle fixa skolan och med det hänga med till london, inte bara se betongen utan även englands landskap, bara infinna oss i varandras drömmar. nu mår jag dåligt varje gång jag missar lektion, för jag vill inget hellre än spendera mer tid med honom. det gör ont varje lördags eftermiddag.
nonsens och allting, väller ur mig saker ingen riktigt kan greppa, men ja. vad annars och vem annars.
önskar sig just nu en lösning på alla problem.
söndag 28 mars 2010
suck it in
- Lampan
- Dr. Martens redovisning
- Docka kundskiss
- Lerfigurer av människor
- Töjningar i lera (några veckor)
- Målningar redovisning (snart)
- Hemprov nutida konst
- Ergonomiprovet
- HLR
- Kostprovet (snart)
- Pig's can't fly analys
- Artikel, redovisning muntligt
- Grammatikprovet
- Research report(snart)
- Trasan
- Vapensköld
rester plus saker som ska vara färdiga inom snar framtid, detta är vad jag kommit på hittills, relativt säker det är mer än så. bara börja då..
- Dr. Martens redovisning
- Docka kundskiss
- Lerfigurer av människor
- Töjningar i lera (några veckor)
- Målningar redovisning (snart)
- Hemprov nutida konst
- Ergonomiprovet
- HLR
- Kostprovet (snart)
- Pig's can't fly analys
- Artikel, redovisning muntligt
- Grammatikprovet
- Research report(snart)
- Trasan
- Vapensköld
rester plus saker som ska vara färdiga inom snar framtid, detta är vad jag kommit på hittills, relativt säker det är mer än så. bara börja då..
onsdag 24 mars 2010
when I grow up
Ett steg fram, två steg bakåt.
Tre steg bakåt och fem steg bakåt.
Driver mest omkring, fokuserar inte, hör inte, ser inte det som förbi passerar.
Orken till att utvecklas är borta än en gång, ingen fantasi, inspiration eller spännande möten och adrenalinkickar. Kryper mig tillbaks för det har blivit för stort igen, ingen bryr sig, det spelar ingen roll, jag är bara en och en väldigt liten sådan.
Tankar om hur jag ska klara av skolan, livet i allmänhet och relationer till människor. Vilka inriktningar jag vill dra mina snören åt, vilken sorts människa jag är och vill/kan vara, vart jag ska ta vägen och allting därtill.
Tiden räcker snart knappt till.
Vem skulle uppskatta min ''kreativitet'' nog? När blir det av, någonsin, när ska det hända.
Tre steg bakåt och fem steg bakåt.
Driver mest omkring, fokuserar inte, hör inte, ser inte det som förbi passerar.
Orken till att utvecklas är borta än en gång, ingen fantasi, inspiration eller spännande möten och adrenalinkickar. Kryper mig tillbaks för det har blivit för stort igen, ingen bryr sig, det spelar ingen roll, jag är bara en och en väldigt liten sådan.
Tankar om hur jag ska klara av skolan, livet i allmänhet och relationer till människor. Vilka inriktningar jag vill dra mina snören åt, vilken sorts människa jag är och vill/kan vara, vart jag ska ta vägen och allting därtill.
Tiden räcker snart knappt till.
Vem skulle uppskatta min ''kreativitet'' nog? När blir det av, någonsin, när ska det hända.
söndag 14 mars 2010
torsdag 11 mars 2010
låt det vara, fokusera
Vad hände med disciplinen, vad hände med att leva livet, vad hände med att stå på sig och gå vidare.
Fokusera fokusera fokusera.
Imorgon. Tavlor. Engelskan. Cigaretter.
Fokusera fokusera fokusera.
Imorgon. Tavlor. Engelskan. Cigaretter.
tisdag 23 februari 2010
onsdag 27 januari 2010
nothing important happened today
herre jävlar vad länge sen det var jag skrev. vet inte varför jag ens börjar skriva nu. eller jo.
fast ändå inte. vet men kan inte sätta fingret över det och spotta ut det genom tangentbordet. jag vet då att jag just nu tar paus från pausen jag haft, den pausen som var för buddhismen arbetet jag ''höll på att göra''. ta sig i kragen och ruska till sig jävligt rejält behöver jag göra.
träningen har gått back. allt har gått back.
påtal om ruska till sig, för några dagar sedan fick jag mina aningar besannade och mår nu piss över det. jag är så skamsen att jag låtit mitt skit humör påverkat en annan helt oförtjänat. jag förstod det då med, när jag bara satt där och tyckte synd om mig själv, men det är inte förens jag fick det bekräftat som jag.. brydde mig ordentligt? det låter ännu mer fel. jag måste ta tag i projektet. snarast. rätta till saker.
skolan känns så distanserat. nog värre än vanligt. jag vet inte vad som hänt.. riktigt. vet bara inte hur jag ska ajustera mig till vardagen längre. vill leva något annat slags liv. längtar efter arbetslösheten på så sätt. pappa vill jag ska skicka iväg jobbansökan till posten, vilket jag gör. imorgon. dock har jag hela processen utspelad i mitt huvud som en dålig såpopera, där allt är förutsägbart följt av kasst skådespeleri. men jag gör det. mest för hans skull.
men jag ska ändå iväg i sommar, leva på den minst förstående föräldern en hel månad i gran canaria, bara en båttur ifrån mats hemland. där vi ska träffas och umgås i ett annat land. göra saker vi drömmer om i skolsalarna. snorkla och äta spännande kryddig mat, gå med så lite plagg som möjligt i sand och klart vatten.
jag är inte redo för att bli äldre än vad jag är.
måste boka tid för piercing. måste få in öronsnibbarna i 25mms tunnlarna.
hej
fast ändå inte. vet men kan inte sätta fingret över det och spotta ut det genom tangentbordet. jag vet då att jag just nu tar paus från pausen jag haft, den pausen som var för buddhismen arbetet jag ''höll på att göra''. ta sig i kragen och ruska till sig jävligt rejält behöver jag göra.
träningen har gått back. allt har gått back.
påtal om ruska till sig, för några dagar sedan fick jag mina aningar besannade och mår nu piss över det. jag är så skamsen att jag låtit mitt skit humör påverkat en annan helt oförtjänat. jag förstod det då med, när jag bara satt där och tyckte synd om mig själv, men det är inte förens jag fick det bekräftat som jag.. brydde mig ordentligt? det låter ännu mer fel. jag måste ta tag i projektet. snarast. rätta till saker.
skolan känns så distanserat. nog värre än vanligt. jag vet inte vad som hänt.. riktigt. vet bara inte hur jag ska ajustera mig till vardagen längre. vill leva något annat slags liv. längtar efter arbetslösheten på så sätt. pappa vill jag ska skicka iväg jobbansökan till posten, vilket jag gör. imorgon. dock har jag hela processen utspelad i mitt huvud som en dålig såpopera, där allt är förutsägbart följt av kasst skådespeleri. men jag gör det. mest för hans skull.
men jag ska ändå iväg i sommar, leva på den minst förstående föräldern en hel månad i gran canaria, bara en båttur ifrån mats hemland. där vi ska träffas och umgås i ett annat land. göra saker vi drömmer om i skolsalarna. snorkla och äta spännande kryddig mat, gå med så lite plagg som möjligt i sand och klart vatten.
jag är inte redo för att bli äldre än vad jag är.
måste boka tid för piercing. måste få in öronsnibbarna i 25mms tunnlarna.
hej
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)