-

allting är bra nu. jag mår bättre rent generellt och det verkar flyta på bra. men skolan tynger mig. jag vill så mycket mer än vad jag verkar klara av. vad min kropp verkar klara av i alla fall.
tror skolan blivit värre med mitt schema. jag har en lektion om dagen, förutom måndagar med två. tis-tor är det bara straxt över en timma om dagen som jag är i skolan. självdisciplinen försvinner ur mina händer och jag får aldrig riktigt fotfäste för skolan och pluggandet. känns trist att inte ha en stadig klass heller. man kan hoppas att man har en bra dag och orkar vara social mot de andra, men oftast är jag inte sån och då var det lättare med mats och de andra estetarna omkring sig.

förhoppningsvis är detta bara en svacka. för jag känner ändå att jag har saker att se fram emot. tror jag. men jag känner mig så otroligt fast. kan inte riktigt förklara varför. eller så är det så uppenbart. men det har ingenting med relationer till människor att göra. jag trivs mer än någonsin i umgänget jag har, det har väl bara med att göra att jag anser själv att jag inte skulle behöva mer skola. jag vill uppleva det andra i livet. sebastian pratar om helt underbara jobbresor och aupairs man kan göra och jag skulle mer än gärna byta plats med en arbetslös, för att åtminstone ens ha chansen till att skicka iväg en sådan ansökan. jag vill helt enkelt inte studera mer. inte nu.

var hos en psykolog förra fredagen och gjorde test om ångest och depression. det var väl ungefär 10 frågor som man skulle svara på ofta sällan varje vecka, månad aldrig osv. jag har svårt att se hur ett sådant test kan visa vad man egentligen lider av. att det skulle vara så lätt. men jag hade då 17 ''poäng'' på ångest och 13 tror jag på depression. vi pratade igenom vissa frågor och hon berättade att mina värden var höga och ångesten var nästan farligt hög då 23 var max. vi diskuterade medicinering, något lätt för ångesten. hon ansåg att med så höga värden brukar man oftast ge en tabletter men sedan pratade vi vidare och då kom hon fram till att vi skulle vänta, för hon ser en gnista ändå i mig och ansåg att eftersom jag ''klarat'' mig hittils under alla omständigheter så kanske det löser ut sig i slutändan ändå. jag tyckte det lät väldigt vettigt vid denna tidpunkt, men nu känns det som jag ändå gett henne fel intryck.
ja, jag har gnistan, hopp har jag, men detta hopp kvävs nästan varje dag av allt skit omkring. hon kanske har rätt i att jag skulle klara mig ur det här, men vad snackar om då? månader? tills skolan slutat? år? jag har haft detta tryck, detta nästintill obeskrivliga obehagliga känslan och spärr inom mig sedan 7an eller ännu längre tillbaka. hon pratade om att ångest och depression är genetiskt till en viss del och en del kan slippa det genom en bra barndom och uppväxt. men så är inte mitt fall. hur länge ska jag gå med känslan? jag vet aldrig när det ska slå till. ibland kan det handla om att jag vaknar upp med det, eller att jag till en början haft en bra känsla av dagen sedan bryts det ner och depressionen träder in med dess trötthet och avdankhet.

inatt vaknade jag vid tre. kände mig torr i munnen och hämtade vatten. hörde något ramla vid mammas sovrum och började noja över vad vet jag, satt uppe med spetsade öron och på högspänn i en timma tills jag tillslut kunde blunda. dock vaknade jag var tionde minut för att kolla så ingen kom in genom dörren. aldrig hänt mig förut, förstår inte vart det kom från eller vad det innebär. kan ha varit febermardrömmar som lett till det.

imorgon är det historia klockan 8.15, kan inte göra historia provet som gjordes för cirka två veckor sedan för jag inte kan plugga till det. kommer vara rädd för att säga detta till läraren men vet att jag kommer tänka på det hela lovet om jag inte tar tag i det nu. så får svälja känslan och ta slaget, vad det nu innebär.

känner mig otrygg och vill helst vara sambo med någon just nu. slippa ensamheten om kvällarna.