Skönt är det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord

vad monoton man känner sig, vad livlöst allt är, vad höstdeprimerad jag blivit.
jag har bättre koll på saker och ting i alla fall, skolan menat alltså.
imorgon: svenska lyrik presentation. sjukt tacksam för det extra arbetet..
lär gå raka vägen åt helvete imorgon bitti, men det får jag ta. försöker sitta kvar här och skriva ner men allt blir bara en sörja, det enda jag vill är att sova.
och diskutera psykologi, politik och filosofera med pappa. när man diskuterar livet känns det mer som man lever det på något vis. men ändå inte, eftersom ju djupare samtalat utvecklas destomer vill man ha svar, facit för det hela, att sitta och konstatera är det enda möjligheten och man blir galen.
men att gå omkring utan att ens tänka på det är att förneka och förneka kan fungera i vissa fall, där människor faktiskt måste göra det för att kunna klara av dagarna utan att gå in i vansinnes tillstånd, men vissa bryr sig bara inte. vi finns. punkt slut.

vilket jävla flum inlägg. jag försöker förneka och förtränga att jag har lyrik som väntar på att bli analyserad.